Hmm läste boken “Hjärtans Fröjd” av Per Nilsson med mina sjuor och tänkte att det kunde funka fastän den är lite gammal…
Sedan bestämde de raskt att de skulle läsa nästa bok också och skriva analys på den…eller den första….eller båda
Det skall ju vara besvärligt att få grasshoppers att läsa och nu läser de en bok till typ frivilligt…
Något tokigt gör jag i det där klassrummet…de skrattar ibland också….
Under en svensklektion för en vecka sedan i en sjua kom det på tal hur saker och ting ibland fungerar i klassrum och lite ytterligare diskussion om pojkar, flickor och allt däremellan. Av vad som framkom där blev jag tvungen att ställa frågan om hur många flickor som tidigare placerats jämte pojkar i avsikt att lugna ner dessa. Svaret kom omedelbart och utan tvekan; de flesta. Milt förvånad ställde jag frågan igen med förtydligande och fick samma svar. På ett sätt borde jag inte vara förvånad men jag tänker jävlarimig bli förbannad. Förutom att den här sortens beteende från läraren är obildat, stenålders, korkat, förnedrande, förminskande och allmänt idiotiskt är det också en av de där sakerna som cementerar och förstör för både damer och herrar i dessa klasser.
Det är inte konstigt att pojkar inte mognar eftersom det inte ställs krav på dem att mogna. Således får de knappast en chans eftersom tanten i katedern utser hjälpmorsor till varenda ung Zerg. Och varför skall damerna i klassen lägga värdefull tid och möda på att störas av någon vars uppförande det står en snubbe längst fram och har betalt för att hålla ordning på? Enkel slutledning ger att alla förlorar på den här formen av dinosauriepedagogik. Tyvärr lever den tydligen och har det bra i vissa klassrum. Till ”kollegan” i det klassrummet vill jag allvarligt rikta uppmaningen att uppdatera sig, ändra taktik eller lämna så att resten av oss slipper att klä skott för den här formen av dumheter.
En klok kollega till mig kommenterade saken och berättade om en matematiklass där han varit tvungen att förbjuda damerna att låna ut pennor till herrarna. Efter ett mindre antal lektioner var problemet löst och herrarna hade blivit lite äldre. Det går inte att låta bli att fundera över om den ”omognad” som tillskrivs pojkar är lika socialt konstruerad och falsk som den kvinnliga simultanförmågan. Kanske är det så att pojkar mognar senare därför att dessa inte förväntas mogna och att de inte ställs till ansvar för sitt uppförande på samma sätt som flickor. Nåväl…
Till nästa ”kollega” som använder flickor som hjälplärare eller ordningspolis i sitt klassrum vill jag lämna följande tankebild:
Tusen tankar rullar runt i huvudet.
Sömnlös, vaken, trött men ändå vill inte vilan komma
Tredje gången gillt släckte jag lampan,vred påmig
Vände mig,snurrade, suckade och satte mig upp igen.
Stressad utan att veta varför
Jagad eller kanske bara borttappad.
Jag undrar,fundrar, funderar
Vänder tankar i huvudet så som jag
Vände kroppen men inte heller tankarna
Vill lägga sig till ro.
Jag läser men minns inget
Tänker men förstår inget
Undrar men svaret tycks undfly mig
Natt vänder mot dag
Morgon kommer utan lättnad.
Och jag fruktar väckarklockan...
Hur långt kan man som människa vrida eller vränga sig själv innan det man ser i en spegel förlorar all den substans man förväntar sig att se? Hur långt…?
Om man ändrar sig efter alla de goda råd och vänliga förmaningar man ofta möter. Hur långt tid tar det då innan det man blivit saknar relevans för den man är. Om man förnekar, plockar bort eller avstår från tillräckligt många delar av sig själv, vad finns det då kvar att fortsätta sin existens för?
När existensen är problematisk och den värld man existerar i egentligen inte tycker om en, vad är det då som håller en kvar?
Var mindre så…
Var mer så…
Om du bara….
Varför ändrar du inte…
Det är alltid lika intressant att låta sig förändras, att utvecklas att bygga på men samtidigt finns det kanske saker hos den egna personligheten som är lika fundamentala som andning eller behovet att äta. Att avkrävas att göra den sortens förändringar kan i sig vara i det närmaste omöjligt och blir då mest en extra plåga för den som upplever sin värld som problematisk.
När man inte skall se sådan ut eller var så mycket eller säga så mycket eller vara det ena eller det andra eller följa eller bara genomföra eller bara stå ut och svaren på frågan varför ekar tom då undrar man mer och mer. Varför skall jag stå ut? Varför skall jag inte se ut sådan? Varför skall jag genomföra idiotiska saker bara för att? Det är ibland svårt att se vad som är poängen med allt anpassande. Vad är vinsten?
Att vara trekantig i en fyrkantig värld innebär att man alltid slår i sina utsatta delar och att man förväntas slipa dessa, helst tills dess att man lyckats bli lika fyrkantig som resten. Men om belöningen är att bli accepterad av en massa fyrkanter man egentligen inte kan relatera till, vad är då poängen? Vari ligger belöningen i att bli lönnfet, medelålders och lagom misslyckad så att mediokratins härskare kan se på en med en ömkande blick och känna sig nöjda med att de justerat ytterligare en sirrah.
När man så slipat ner eggen på de egna vapnen och blottat nacken förväntas man visa tacksamhet mot dessa och gärna att man erkänner sin underlägsenhet som enbart kommer sig av att man faktiskt självmant anpassat sig.
Någon gång vill jag få förklarat för mig varför jag och andra gjort detta med oss själva och sedan skulle jag vilja veta vad meningen är…
