lördag 29 januari 2011

Fritt fram på högstadiet? Vad är problemet?

Elisabet Sandlund på tidningen DAGEN ondgör sig över Utbildningsradions nya Sexualupplysningsfilm. Hon menar att det hela spårat ur eftersom, hemska tanke, den kan ju uppmuntra till sex. Sedan gör hon en av de där irriterande kopplingarna som jag är så erbarmligt trött på: Hon väljer att koppla saken till alkohol och droger på ett sådant sätt att hon sätter likhetstecken mellan alkohol och sex.

Hon skriver:

Och anta slutligen att svaret från UR:s experter går ut på att beklaga att vi har en lag som förhindrar alkoholförsäljning till minderåriga men att det självfallet är fritt fram att supa till om man ändå kommer över sprit.
Det vill säga man gör lagen till problemet och inte det 13-åriga barnets längtan efter att få prova, som i stället bejakas”

Genom att göra denna fulkoppling jämför hon bruket av ett gift med utförandet av en av våra mest basala och livsbejakande handlingar. På så sätt kopplar man båda till en negativitet och en fara på ett sätt som näppeligen kan vara motiverat. Det är beklämmande att vi som art, trots vårt intellekt, inte lyckats komma längre i vår tankeverksamhet. Avslutningen av texten och dess placering avslöjar dock avsändarens Pahlinistiska ursprung när hon säger:

”Sexualiteten är en gåva från Gud, en källa till glädje när den hanteras ansvarsfullt. Men det är allt annat än ansvarsfullt att uppmana och uppmuntra pojkar och flickor i de yngre tonåren till experiment som kan få av dem oanade och förödande konsekvenser.
Vuxenvärldens uppgift är en annan och här bör lagstiftningen vara ett stöd, inte ett problem”

Nej lilla damen. Problemet är inte sex eller att undervisa om sex eller att undvika att skuldbelägga, förbjuda och vrida sönder ungdomars funderingar. Problemet är precis som så många andra gånger, vuxenvärldens ovilja att finnas till hands, stötta, svara på frågor och hjälpa när vi behövs. Problemet blir när den vuxne vägrar svara och överger någon att fäkta för sig själv när den behövde stöd. På samma sätt är inte datorn, tvn, videospelen eller musiken problem. Det är den övergivne som kan sitta timme in och timme ut ensam och utan någon att reflektera med som är problem.

Informerade och utbildade barn och ungdomar är inte ett problem. Övergivna ungdomar som hamnar i situationer de saknar kunskap om är de som drabbas av olycka i de allra flesta situationer.

 

Fritt fram på högstadiet? « Dagen.se - Nyheter om kyrka och samhälle

onsdag 26 januari 2011

En stilla hälsning till idioten i Umeå

 

Varning kan uppfattas som skadlig bland töntiga kränktroll och kan få dessa att gråta, samt skicka ytterligare en meningslös kostsam anmälan till valfri idiotombudsman

Kära moder Svea.

Det är med sorg jag skriver till dig i denna tid av dumhet då kränktroll och orwellianer förökar sig fortare än den genomsnittliga kloakråttan samtidigt som snittkunskaperna bland de homo sapiens som finns kvar minskar i takt med antalet dokusåpor på TV.

Det är djupt fascinerande att studera hur sexualskräcken än en gång sprider sig på nästan viktorianskt sätt och man undrar om den amerikanska Pahlinist-rörelsens ansamlade stjärtgaser förgiftat sinnet på en och annan Svensson.

Som ett svar på en brist i sexualundervisningen  i skolan har UR tagit fram en sexualupplysningsfilm i samarbete med RFSU. Filmen tar i animerad form upp de vanligaste frågorna ungdomar har om sex och den har i dagarna distribuerats till samtliga skolor i landet som en hjälp i undervisningen.

En privatperson i Umeå har dock funnit filmen opassande av någon anledning och anmält saken till polisen.

En kort notis från SVERIGES RADIO om saken

och från NORRAN

och VÄSTERBOTTENSKURIREN i vilken man kan läsa:

“Umebon menar att detta är olämpligt med tanke på handling och målgrupp, som är elever på högstadiet.”

AFTONBLADET har även det en liten artikel på ämnet.

Själva FILMEN finns att se på URs hemsida

Någonstans inom mig moder, hoppas jag att det hela är ett försök att skapa en debatt om hur fånigt och orimligt långt vår nyfunna sexualskräck har gått de senaste tio-femton åren. Jag hoppas att det är ett försök att påvisa orimligheten i förbud mot tecknade bilde, inskränkningar i yttrandefriheten och allmän nymoralistisk dumhet.

Jag är dock inte så hoppfull moder men kanske kanske…

Och till snubben i Umeå: Lyssna på sången ovan, njut av en rektal balk och om det inte funkar för dig så finns det säkert ett Talibantält någonstans på något berg där din typ av funderingar funkar.

Magnus

Blogger Labels: Umeå,moder,Svea,dumhet,Pahlinist,Svensson,RFSU,ungdomar,undervisningen,saken,SVERIGES,RADIO,NORRAN,VÄSTERBOTTENSKURIREN,Umebon,AFTONBLADET,debatt,förbud,Talibantält,kränktroll

måndag 10 januari 2011

Nöje, Såpor och Skit man betalar licens för Nöjesbladet | Aftonbladet

 

Jag kräks på dessa jävla dokusopor. Det är fascinerande att man i ena änden anser att man skall göra saker för att förhindra mobbing och trakasserier och i andra änden lyfter fram just sådant beteende.

Vad har vi inte provat? Kanske något av nedanstående

"Husfrid" - Femton hemlösa, en lägenhet och tre överarbetade socialtjänstemän och sedan får fem brats från Stureplan rösta ut dem en efter en? – Vardagsrealism och övelevnadsexperiment i ett.

 

“Big Brother – Familjen” Femton vardagsfyllon och deras familjer i Big Brotherhuset med obegränsad mängd sprit och vadslagning på vems blåmärken som är värst varje vecka?  Rikskända nyktra alkisar och notoriska hustrumisshandlare ingår i juryn som bedömer stil och form på både rundpallar och kaskadspyor.

”Tiggarrundan” Romer från Rumänien coachas av ett telemarketingföretag och släpps sedan i sektorer av Stockholm. Deltagarna tävlar därefter i flaskinsamling, tiggeri på tid och mest ömkliga syn i ett gathörn. Naturligtvis har man en extra snyftarkategori för barnen och man får följa dramatiken när familjens yngsta varje dag tvingas snatta mat till resten av familjen. Varje veckas röstas en familj ut och skickas hem. Vinnaren får en sprillans ny Winnibago… Juryn består av femton Epakörande Svergiedemokrater från Svalöv.

“Höften, Hoppet eller Hopplösheten” – Pensionärer i kö för höftledsoperationer får tävla mot varandra i lustiga lekar såsom rullatorrace och vidrigaste liggsåret. Förlorarna röstas ut varje vecka och placeras längst bak i kön. Den käcka leken leds av Arne Weise och varje vecka kallas familjen in för att böna och be för sin gamling varefter tittarna ringer in och röstar.

“Självmordsgänget” Ett antal självmordsbenägna placeras på en avdelning där de med hjälp av skådespelare och volontärer får återuppleva sina mest traumatiska upplevelser. Vi får följa mobbing, trakasserier och annan terror med skrämmande verklighetsförankring. Varje vecka får deltagarna sedan välja om de vill snurra på självmordshjulet eller försöka leva en vecka till. Hjulet innehåller sedan allt från smärtfria tabletter till mindre behagliga frånfällen som exempelvis lut. Tittarna kan påverka utgången av hjulet genom att ringa in. Deltagarna själva når sitt avslut som en mer eller mindre trevlig överraskning.

Hundar, ungar och allt annat vi kan plåga, hänga ut och håna är tydligen det som är roligt och det som är underhållning. Kanske är det något som följer i den själsliga misär som följer ett allt snabbare snurrande klot. Roms dekadans blev värre och värre till dess riket föll sönder. Hur illa behöver vi bli innan vi faller sönder?

När mobbning är bredkultur är det fan inte konstigt att simpel mänsklighet kommer i andrahand.

Magnus

Rasande – över nya hundsåpan i SVT | TV | Nöjesbladet | Aftonbladet

fredag 7 januari 2011

Vägens Femte Kantat

Untitled-1

Att leva är att vara i ständig rörelse och i ständig förändring.

Sann förändring och därmed utveckling sker i samspel med de man möter på vandring med öppna ögon.

Sånger i kanon, klanger och harmonier, crescendon och diminuendon, själva dialektiken mellan instrument i vitt skilda sektioner av en orkester - Solon, duetter, blåtoner och klangexperiment – På dessa sätt är naturen hos den musik vi skapar tillsammans och i den naturen bör interaktionen mellan människor vara.

En del människor fruktar detta så starkt att de söker styra sin omgivning med partitur så rigida att musiken klingar död mot en grå himmel.

Sådana människor hävdar att just de har sanningen och kedjar därmed sina sångarfränder till sitt orkesterbås och gör dem till slavar.

Slå hårt och utan nåd då någon söker kedja din hals och tygla din röst.

Är det icke sagt att du inte har någon annan rätt än att göra det som är din sanna vilja?

Att leda andra till ljuset – Min sång är av gud och därmed den enda sanna – Jag gör det goda för mina medmänniskor och därmed räddar jag deras själar till gud.

Så talar den mörke dirigenten – Så talar den vars kärl flödar över av svart förruttnelse – Så talar livets förrädare och de levande dödas härförare.

En sådan sång om kärlek dånar av undergång och till dess toner vandrar skuggornas arméer över saltade jordar, dess generaler förblindade av sina egna vanföreställningar.

Slå vakt sångarfrände om din egen röst även då du sjunger i kör.

Lägg till men lämna den som alltför strikt söker att få alla stämmor att låta likadant.

Slå vakt om dig själv så att du inte tror dig så unik att du inte längre kan sjunga tillsammans med andra.

Minns hur de bleka och blodfattiga sitter på sina kammare och som i feberdröm stirrar ut på ett liv de inte längre har någon kontroll över.

Vad för visdom kan en självspäkare ha funnit när han inte ens förstått kärlets princip?

Minns dessa kungar av aska som i sin förmätenhet sitter till doms över dem som tusenfalt överträffat de själva i själva livets mysterier.

Vad för nytta gör Livets Elixir eller kunskapen om dess skapande för den som lever i ensamhet?

Sjung så tillsammans med andra och förgör uppfattningen om ditt eget unika väsen.

Blott ett ögonblick av tystnad i det inre rummet är nog för att det sant unika skall stiga ur din strupe och ur ditt hjärta.

Inte från något håll kommer uppenbarelse.

Låt dig därför upptäcka andra sånger, klanger och harmonier.

Ge dig hän åt de toner som tillägnas dig och frukta aldrig att dessa skall göra din egen sång mindre värd.

Således står det klart att utveckling är dialektik.

Få är de sanna tysta som i sitt hjärta hör guds sånger.

Dessa som vandrar med Eremitens princip brinnande framför sig brinnande som en klar låga framför sina ögon gör inte våld på sin utveckling då de känner Sfinxen och härskar över Tystnaden.

brodern

onsdag 5 januari 2011

Läsandes Peter F. Hamiltons Commonwealthböcker

När jag som elvaåring tuggade Isac Asimovs böcker om Stiftelsen Blev jag helt uppslukad av den framtida världen och de många ting den erbjöd mig. Jag hade läst Sci/Fi innan men inte med en sådan enkel berättarglädje som den som dolde sig i denna triologi. Min far, som var den som pekade ut böckerna för mig lät mig förstå att det fanns mycket mer att upptäcka i dessa alternativa världar och dessa passade mig förträffligt.

Efter att ha tappat kontakten med genren under nästan tio år köpte jag så Peter F. Hamiltons Pandora's Star och sedan placerade jag den på min hyllmeter olästa böcker. Där förblev den sedan stående i glömska och som vissa andra verk jag lovat mig läsa så flyttades den allt längre bort. Brist på läsvärt material fick mig dock att greppa denna rätt så imponerande bok med sina 1180 sidor och vilken resa den bjöd på. Det här var rymdopera med extra allt. Cybernetiskt förstärkta människor, Artificiell Intelligens, konspirationer och invasioner av raser bortom mänskligt förstånd och i allt detta en djup mänsklig kärna av människor man kan tycka om och följa med. I den första boken släpps en helt okänd ras rymdvarelser lös ur en slags “Dyson-Sfär” konstruerad av en okänd högre intelligens. Den tidigare innestängda rasen visar sig ha allt annat än fredliga avsikter och inleder snabbt ett intergalaktiskt utrotningskrig. Bokens många trådar innehåller dock så mycket mer än denna konflikt. När den når sitt slut följer vi tjugo olika människor på äventyr av personliga och kosmiska karaktärer. Lyckligtvis följer så Judas Unchained, fortsättningen och avslutningen på en fantastisk och fantastiskt underhållande historia. Det är enormt intressant att följa de många detaljer som dessa böcker innehåller om hur människor valt att leva och utvecklas. Kloning och återinstallation av minnen gör människan praktiskt taget odödlig. Kroppsmodifikation och tekniska lösningar gör oss till cybervarelser konstant uppkopplade mot ett pangalaktiskt nät där allt är tillgängligt. Peter F. Hamiltons världar visar på många sätt hur människans möjliga steg in i framtiden skulle kunna se ut om en tusen år eller så. Det är både behagligt och oroande och oerhört trevligt. Om man som jag gillar att läsa om saker i riktiga långserier så är det väl värt att nämna att han återvänder till sitt “Commonwealth” femtonhundra år senare i sin Void-triologi. Men den får jag ta vid ett annat tillfälle.

Magnus