fredag 28 maj 2010

Musiktävlingar

Sitter om natten och bläddrar i nyheter och finner att tydligen så gick det inte så bra för Sverige i den äldsta tv-sända musiktävlingen. Indignationen över detta är stor och man pratar om rätt eller fel låt som vann varenda jämrans år…

Vem som vann eller inte är egentligen rätt ointressant. I alla fall om man vill mäta någon slags kvalité. Om låten och/eller artisten lever ett par år efteråt så hade vi något som håll. I de flesta fall däremot, faller artister och sånger ut i glömskans avgrund ganska snart. Det är lite som hypade band…vänta….vänta…platta 3 är en  Best of och sedan slipper vi höra från dem igen….

Hade “experter” verkligen klarat av att välja så hade vi kanske haft färre bankkriser och fler David Bowie…

Fast mig veterligen finns det bara en…

 

Technorati-taggar: ,,

tisdag 18 maj 2010

Hej då Ronnie James Dio

Varandes en stilmässigt otrogen människa växte jag upp konsumerandes massor av musik från olika håll. Som barn var jag oerhört fascinerad av exempelvis Kraftwerk och varvade synth-tonerna med disco av Boney M. Att ramla mellan väldigt olika sorters musik blev en vana och mina blandband innehöll Bob Marley, Sex Pistols, Grandmaster Flash, Iron Maiden och så vidare...
Jag behöll dock Kraftwerk på mina blandband och sedan kom jag ut på landet och fick en tape med Rainbow ”On Stage” – Den rösten och de sångerna skulle komma att förändra något fundamentalt och för första gången i mitt liv ville jag gå på koncert. I tjugofem år har sedan dess Ronnie James Dio varit en ständig följeslagare. Jag tror att varje stor händelse i mitt liv på ett eller annat sätt har ackompanjerats av Ronnie James Dios musik. När Ronnie sjöng i Sabbath var det Ronnie. I Rainbow eller i Dio – Det var alltid Ronnie. Ozzy må ha varit hur gullig som helst – För mig är ”Heaven and Hell” bättre eftersom det är Dio som sjunger. ”Rainbow Eyes”- ”Gates of Babylon” – ”Strange Highways” – Just nu dånar högtalarna med sånger som får mitt hjärta att brista om och om igen.
Genom alla dessa år har det alltid varit en röst jag aldrig tröttnat på – en röst som jag aldrig behövt bli besviken på – en man vars hela väsen tillförde något.
Tack Ronnie
Vila I Frid
M