torsdag 23 maj 2019

När saker faller sönder

Bara en vecka till tänkte jag. Bara en vecka till och de muntliga Nationella Proven och sedan sjukskriver jag mig en vecka. Jag tänkte faktiskt så - en vecka - så att jag skulle kunna andas lite och få ordning på socker som studsade och ett huvud som rullade som ett rusande godståg. En vecka till och sedan så…

Jag klev in på jobbet, gick in i köket, spillde kaffe och bröt ihop i en hög. Sedan gick jag hem. Jag gick hem därför att jag inte kunde göra någonting annat och knappt ens det. När jag såg mig i spegeln fanns det ingen där jag kände igen. Jag kunde inte läsa eftersom jag inte förstod vad som stod på sidorna och jag kunde knappt klara av att få i mig mat eftersom jag inte visste hur man plockade ut saker ur kylskåpet och satte ihop det till mat.

Jag kunde dock tala om vad jag hade tänkt mig med olika elever i skolan och vilka planer jag hade haft och jag skämdes. Jag skämdes så outsägligt för mitt misslyckande och min svaghet. Under femton år hade jag aldrig övergivit en grupp och inte lyckats slutföra det jag påbörjat. Min svaghet, min mänsklighet hade brutit mig och skammen var avgrundsdjup. Jag kunde inte se mig själv i spegeln eller ens titta på min ryggsäck med mina skolgrejer. Och inom mig rasade tusen saker jag inte visste att de fanns.

Det var massor jag inte visste. En av dessa var att jag under mitt 48-åriga liv aldrig varit sjukskriven längre än de fem dagar man ger sig själv. Min läkare hade telefontid och jag visste inte att man kunde lämna in ett sjukintyg i efterhand så jag var på väg till jobbet. Min kloka chef förhindrade det och jag fortsatte att vara hemma...eller…
Jag satt hemma och skämdes som en hund.Gång på gång återvände jag till mina barn och vad jag hade planerat inför våren och slutet. Hur skulle det gå för mina mentorselever, mina åttor och mina nior? Den känsla jag förknippar mest med saker och ting var och är skammen.

Missförstå mig rätt. Jag pratar inte om någon annans skam utan min egen. Som barn var jag fascinerad av Samurajen och Budon. Det var egentligen inte Krigaren utan mer den Dedikerade, den som tjänade envist och oförtrutet efter en begriplig kod  som jag drogs till och på mitt eget barnsliga sätt försökte emulera. Genom åren inkorporerade jag detta till en slags filosofi som var min egen. Jag var aldrig stark, aldrig modig men rätt smart och envis. I en obegriplig värld satte jag upp mina regler och sedan höll jag mig till dessa så gott jag kunde. Visst tränade jag och älskade budo men jag var alltid mer envis än skicklig och aldrig den krigare barnet i mig önskade att jag var. Men jag övertygade mig själv om min styrka, min outtröttlighet och att det var ett slags sant  och orubbligt jag som alltid fanns där. Andra kunde falla och falla undan men inte jag - aldrig jag.

När jag så i december insåg att jag skulle bli tvungen att prata med Försäkringskassan för egen del, ta nästan en halvering av mina inkomster och inte ens vara tillbaka efter jul så kändes det som om någon slagit mig - och att jag förtjänade det. Jag hade ju fallit och kunde knappt fortfarande läsa en bok eller handla i byn på dagtid. Att gå till Apoteket var en heldagsuppgift och det kunde ta mig flera timmar att plocka ur diskmaskinen eftersom jag inte kunde komma ihåg var koppar och fat skulle stå.

Man kallade det utmattningsdepression grundad i en klinisk depression och en bipolaritet typ2. Jag fick det förklarat för mig ungefär så här: Tydligen har jag alltid varit bipolär fast med mer låga en höga perioder - därmed typ2 - Min mer oklara felkoppling i skallen har dock låtit mig genom åren hantera saken så att det inte fullständigt gått överstyr - Kära vänner och kamrater som sett mig i mer maniska faser: Förlåt mig. När jag fick diabetes för några år sedan så påverkade sockret mina perioder och perioderna påverkade sockret till dess att alltihop blev som en stående basvåg inuti det där huvudet som är mitt. Kombinerat med en axelskada som av någon anledning fortfarande inte läkt och som förhindrat den träning jag behöver för att hålla mig balanserad så blev allting för mycket och jag föll.

Lyckligtvis hände något som jag inte förväntat mig: Trots min övertygelse om att det skulle vara så behandlade min omgivning mig mycket mildare än vad jag ansåg mig förtjäna. Min högt ärade hustru skällde inte på mig för att jag inte bidrog till hushållet ordentligt, min chef placerade mig inte på skräphögen och mina kollegor var överväldigande vänliga mot mig trots mitt sorgliga tillstånd. Det var inte vad jag förväntat mig eftersom det var inte så jag såg mig själv. Om jag stod fast och gjorde saker var allt gott och väl men nu när jag hade fallit och alla sett mig som den bluff jag är - borde jag inte då kastas ut och kastas bort?
Jag väntade mig det och kan i svaga stunder fortfarande vänta på ett slag från en hand som endast höjts inne i mitt huvud. I denna - min svagaste stund i livet - har jag bara mött vänlighet från min omgivning och jag är så tacksam även om jag fortfarande skäms som en hund.

Nu är det snart sommar och jag är fortfarande sjukskriven. I mina diskussioner med min läkare och min psykolog brottas jag med att de säger till mig att jag kanske inte blir den jag var - att man kan bli frisk men kanske inte samma sak som man en gång var. Vad är jag då? Jag trodde att jag var odödlig, en trollkarl och en superhjälte som kunde uträtta storverk. Som en sagofigur i en obskyr berättelse har jag gått in och ut ur människors liv så länge jag kan minnas. Jag har gjort så gott jag kunnat i skolans förunderliga värld och varit ganska framgångsrik med mina ibland okonventionella sätt att göra saker. Om jag inte är det - vad är jag då? Vad finns kvar under rocken och rustningen när masken ramlat av och det skröpliga lilla som står där är allt som finns? Vad är jag när illusionen är bruten?

Svaren kommer inte lätt till mig och det skrämmer mig något oerhört. Värst är det att vara i sammanhang med människor jag känner och respekterar och som känner eller kände mig innan jag gick sönder. När jag träffar dessa känner jag deras förväntningar på mig att vara den jag alltid har varit - Sant eller falskt men det är jobbigt när kostymen man förväntas bära inte längre passar och man inte ens själv vet vad man borde bära. Lite tafatt försöker man hålla skenet uppe men det gör ont - det gör så ont och saknaden lämnar hål inom en som inte låter sig fyllas. Jag hatar förändringar och allting har förändrats så till den milda grad att jag inte vet var jag skall börja för att klistra ihop den självbild jag kan hålla upp inför andra i den vardag vi alla måste navigera. Jag vet vad jag var men inte vad jag är och vad jag måste bli.

Jag borde ha hopp och jag borde ha tro - Jag borde sluta skämmas och det vore så skönt om allt kunde sluta göra ont hela tiden - Jag har aldrig varit modig eller orädd eller någon krigare men jag har alltid varit envis och envisheten får mig att gå upp varje morgon och göra någonting. Att göra någonting och försöka slå undan skammen och svagheten. Jag saknar mina barn och mitt klassrum - jag saknar dojon -
Mitt huvud är bättre men jag har ingen hud och det är en skör bubbla som behöver härda och hårdna igen.

Jag skriver det här därför att jag behöver det. Ord är mitt sätt att bearbeta tankar och att se saker jag inte hittar när jag bara tänker dem. Om du som läser detta undrar varför jag svamlar så är det det enkla svaret. Varför lägger jag ut det till någon slags offentligt spektakel då? Jag tror att det är någonting jag också behöver göra. Inte för sympati eller igenkänning utan mer för att jag ville förklara mig - mest för de människor jag svikit men också för mig själv.

Kanske är det en väg ut…





lördag 23 mars 2019

Den moraliskt övertygade abrahamiten och den goda ondskan

Hur kommer det sig att religiösa fanatiker som hävdar att de följer fredliga läror alltid utvecklas till dårar som förföljer folk, mördar folk, torterar folk eller allmänt bär sig åt som rövhål? Jag personligen är rätt övertygad om att det beror på den enkla defekten att en religiös människa löper risken att tro att hen är moraliskt bättre och därför har rätt. Kopplar man det till handling, obskyra gamla texter fria för tolkning så går det alldeles utmärkt att vara hur ond som helst och ändå känna att man står på den moraliskt "goda" sidan.
Värst på den här grejen har de Abrahamitiska religionerna varit genom årtusenden. Därmed inte sagt att alla Abrahamiter är onda eller ens medskyldiga utan snarare att det finns någon slags grundproblem som kräver en analys
Slaveri, stening, övergrepp, tortyr, massmord, kvinnoförtryck, bränning, drunkning, organiserad pedofili, kulturförstörning, censur, kulturförtryck, kannibalism, folkfördrivning, förlängt lidande för sjuka, vetenskapsfientlighet.... Listan går att göra otroligt lång och deprimerande i religioner där en av grundstenarna är "du skall icke döda"

Saudiarabien, Brasilien, valfri häxbränning i Afrika ledd av nyfrälsta kristna, Jim Jones, Katolska Kyrkan, Afghanistan, Joshua, Talibaner, AlShabab, Daesh, Boko Haram, Herrens Befrielsearme, Libyen och jag har säkerligen glömt massor...
Det går att hoppa runt och hitta exempel hur många som helst. Det går inte att komma ifrån att det finns ett grundläggande problem precis som att problemet med den groteska mängden dödsskjutningar i USA har med mängden vapen att göra. På samma sätt genomför inte varje beväpnad Amerikan massskjutningar eller ens en ynka skadeskjutning av grannen men det finns ett problem i det relativt oreglerade vapnet. Precis som det oreglerade vapnet är den oreglerade religionen ett problem. Religiösa uttryck är något bajsnödigt skyddade för att ingen skall känna sig sårad och en del, särskilt Abrahamiter, tenderar att skrika högt eller ta till våld när någon driver med dem eller gör något som känns sårande.
Det innebär inte att man inte får protestera om man blir sårad utan bara att man måste reglera sin reaktion och att religion inte har större rätt än andra tankar när det gäller att bli ifrågasatt eller driven med.
Det innebär också att lag alltid måste vara för alla i ett samhälle och bygga på grundstenar som skapar en samhällelig yta där religion står tillbaka för allas rätt.
Det innebär att man inte kan använda religion för att motivera saker som strider mot det gemensamma exempelvis den vidriga förföljelsen av LGTB-människor som delar av de Abrahamitiska religionerna i alla tre ben ägnat sig åt historiskt och idag.
Det innebär att ickereligiösa skolor är den enda fungerande normen då makt och religion innehåller så stora faror att risken för felaktigheter är för stor.
Det innebär att lag skyddar det gemensamma och alltid står över det religiösa direktivet.
Som praktiserande Abrahamit har jag inget problem med ovanstående och jag är säker på att det gäller de flesta som inte heller kan ta ansvar för vad dårpippifånar får för sig men jag tror att man behöver vara medveten om problemet.
Och som ps. Byt ut religion mot kommunism eller extremkapitalism så funkar resonemanget ändå...ds
pps. Fast kommunism har alltid lett till att alla mördar alla och det finns ingen teokrati som inte är sjuk intill benen dds
Om den här webbplatsen
PATHEOS.COM
Genocide For Jesus: Jair Bolsonaro, Brazil’s new president, is a dangerous Christian fascist who is setting the stage for the genocide of the indigenous peoples of Brazil and other non-Christians.

tisdag 26 februari 2019

Och priset i kategorin Sexuella övergrepp och Dubbelmoral går till....





1 tim
Ledaren för världens största organiserade pedofilring gnäller över feminism och demonstrerar med önskvärd tydlighet hur den kultur av kvinnohat och extrem skräck för kvinnor med röst gjorde det möjligt klättra till den främsta platsen i tävlingsgruppen "Organiserade rituella övergrepp"
Hängivenheten, den långa tidsperioden och förmågan att begå övergrepp på så många har slagit ut både Jehovas Vittnens tysthetskultur, mormoner, baptister och de många kristna sekternas kyrkliga ledare. De berömda österländska sekterna som i olika inkarnationer påverkat hundratusentals har, trots sina skruvade läror, endast lyckats knipa platser bland de tjugo översta.
Bland de övre klasserna i den världsomfattande övergreppstävlingen kan man också notera klankultur, salafism, wahabbism och det indiska kastsystemets inflytande och inspiration till de extrema antalet gruppvåldtäkter och bisarra övergrepp som skett i en av världens äldsta kulturer.
Daesh kniper flera hedersomnämnanden i tävlingen med sitt innovativa grepp att återinföra och modernisera slavhandel och övergreppssystematik. I kategorin Dubbelmoral förlorade de dock stort mot Vatikanens mäktiga bidrag. Som tröst fick man dock första pris i det nyinstiftade "jag körde bara ambulans" som ersätter "jag lydde bara order", ett pris som dominerats av kommunister och nazister i över femtio år.
Sexslavhandelstvåan kneps stolt av den gamla etta den hinduiska kastsystemet.
Den högerkristna amerikanska högern gjorde ett skutt framåt med sin kampanj "pregnancy is the silver lining of rape" och den sddvanliga homofobin men lyckades inte nå ända fram i den hårda konkurrensen.
Juryn konstaterar förnöjt att kraftfulla patriarkat, hög moralisk hållning och fixering vid kontroll av sexualitet i allmänhet och kvinnlig sexualitet i synnerhet alltid leder till övergrepp i stor skala. Man ser således med tillförsikt på framtiden då nymoralism och neoviktorianism är på så stark framväxt.
Den stora besvikelsen i tävlingen har varit de neopaganistiska och satanistiska rörelserna som trots intensiv ryktesspridning och mytbildning kollektivt begått färre övergrepp än den lilla svenska orten Kramfors.
För
Det Swenska Getögat:
Samael Ben Khalif
Om den här webbplatsen
INDEPENDENT.CO.UK
Pontiff made comment after hearing an address from a woman at a summit that was held to combat sexual abuse in the Catholic Church

onsdag 13 februari 2019

Samhället behöver hålla sitt avtal

Det här är sånt som kommer att få folk att strunta i att ringa polisen och ta hand om saken själva. Det är knappast nyttigt för ett samhälle men om medborgaren konsekvent upplever att man straffar den oskyldige och låter den skyldige komma undan så är det situationen man får.
Det är lättare att lagföra två herrar som griper en tjuv(man låter komma undan) än att fälla återfallsförbrytare. Dessa två ligger på en möjlig straffskala högre än kräket som körde ihjäl ett barn på fyllan(ett känt rattfyllo).
Yrkeskriminella grips med vapen i hand och släpps nästan omedelbart. Detsamma gäller varierande kriminella element. Men det är enklare att åtala någon som berättar vad som hände och därför har man tid att jaga den hederlige istället för den kriminelle.
På samma sätt har migrationsverket tid att utreda detaljer i skötsamma människors liv för att kunna utvisa dessa(dyrt på alla plan) samtidigt som man undviker att hantera folk inblandade i varierad brottslighet.
Det är lättare att åka dit för skattebrott om du är skötsam och gör misstag än om du omsätter miljoner i skatteparadis.
När så medborgaren inser att hen är majoriteten och så många att den inte behöver stå ut med inbrottstjuvarna, mobbarna, misshandlarna...
När den före detta tröttnar på att gömma sig och inser att en grupp enkelt kan hantera ett monster...
När medborgaren som är så många fler tar på sig mask så blir världen mörkare och farligare.
Men om samhället inte håller sitt avtal med sina medborgare och finansiärer, är det då inte rimligt att tänka sig den sortens reaktioner?
Ett samhälle kräver ett fungerande förhållande mellan systemet och de som betalar för sagda system.
NYHETSBYRAN.ORG
Två maskinförare grep en dieseltjuv. Tjuven slapp undan, men i stället åtalades de två männen som hade fångat honom. Åklagaren säger, att det förarna har gjort sig skyldiga till kan ge dem fängelse. Dom meddelas av Solna tingsrätt den 15 februari. En februarinatt 2017 grep maskinförarna...

tisdag 22 januari 2019

Utpressningsåret 2018

Det här är vad politiker lovade inte skulle hända.
Det här är vad man menade var osannolikt.
Alla som sade att det här skulle hända anklagades för att vilja skydda spridning av barnpornografi, terror och knarklangning.
Att en advokat som Tomas Bodström drev frågan hårt blir begripligt när man numer har en utpressningssituation driven av advokatfirmor men att saken dessutom stöddes med stor majoritet av socialdemokrater och moderater som uppenbarligen anser att det är helt i sin ordning att utländska intressen med statens hjälp godtyckligt kan. Under åren som gått har inte heller Vänster eller MP satt sig emot den rådande ordningen men det finns en lång tradition av vänster och censur och generell rättslöshet för kollektivets bästa - Obegripligt dok är att det är privata intressen som utpressar folk godtyckligt och det borde kanske reta något vänsterhjärta?
Att moderater gillar det här förvånar ingen - lite schysst rovkapitalism håller hjulen igång. En och annan liberal och en och annan centerpartist har haft viss förmåga till rättstänkande genom åren men skall vi vara ärliga har parasiter som Njord fått lov att göra som de vill i Sverige under en bunke år.
Således har vi en riksdag och en regering som hjälper ett bedrägeribolag att skicka hotbrev till svenska medborgare helt utan kontroll eller möjlighet till juridiskt skydd av sagda medborgare.
Varför skall man betala skatt, hysa lojalitet eller försvara den hand som biter dig?
Riksdagspolitiker borde fara land och rike kring för att personligen be varenda en som fått hotbrev från Njord och liknande inrättningar om ursäkt.
Vad är förresten mer förräderi än att sälja sina medborgare till främmande makt?
Huääh
BAHNHOF.SE
Hur många utpressningsbrev skickades 2018 och vilka operatörer lämnade ut sina kunders personuppgifter? Nya uppgifter visar att antalet drabbade är mer än tio gånger fler i Sverige än i USA.
Kommentarer
Kommentera...

onsdag 26 december 2018

Review: Bits & Pieces

Bits & Pieces Bits & Pieces by Jonathan Maberry
My rating: 4 of 5 stars

Ilike the style and textures of Rot and Ruin and this is a book filled with little pieces of that world. It is fragmented but it brings more flesh to the Rot and as I really like the original story it made me relish it.



View all my reviews

söndag 27 maj 2018

Review: Sunday Brunch with the World Maker

Sunday Brunch with the World Maker Sunday Brunch with the World Maker by Stefan Stenudd
My rating: 5 of 5 stars

Drawn by an old love affair with the city of many faces the author travels to New York with the intent of having the world famous Sunday brunch at the Waldorf Astoria. Having been, among other things, a food critic for a dozen or so years, he can't help himself but to ponder upon what he will think of it this second time around. Upon entering the Peacock Alley of the Waldorf Astoria he is first lead to a table near the kitchen but then the waitress halts herself in her tracks and offers a table at a much nicer setting. As he settles himself with a first glass of champagne a beautiful young man in a perfectly fitted Armani suit approaches and asks to sit down. Introductions made and glasses filled the young man beckons the author to guide them through the buffet, something he agrees to do - And so, truly, begins the Sunday Brunch with The World Maker.

This is a book of ideas - no no, let me try again. This is a book of religion - bah, rubbish. This is a book of Magick - no no no, that won’t cut it. This is a book of the Way - no it can’t be. This is a book of the Art - yes that’s it - Art it is.

To the author everything worth anything is Art at a level perhaps few would appreciate. The food is the anchor for the story as he and “Cael”, his mysterious companion, eat their way through the grandeur of the Sunday Brunch. Texture, taste and combinations thereof are a topic of conversation, a trip through many memories and entry points for the discussions of mind, time and the creation of everything. As the story progress and more and more of what really is going on is revealed the reader is led in circles within circles delving deeper and deeper in to the cosmology of mind and art. The lines between fact and fiction blurs and makes great fun of of the ever sceptical protagonists attempts to reveal the obviously fraudulent young man sitting before him.

This is one of those books I will carry with me and it is one of those books that kind of expands after it is finished. It progresses and extends and that is truly a gift in itself alas one that is rare. It is one of those books that should be read more so if you are in need of some art and a tad of food porn thrown in the mix - get it - you won’t regret it.


View all my reviews